Serieupplägg 2015: Kan Billgrens badsystem vara en möjlig kompromiss?

De senaste dagarna har en mycket bra och intressant diskussion förts kring hur Superserien bör förändras för att ge en jämnare och mer attraktiv serie. Debatten startade genom SFN-kollegan Johan Sjögrens välunderbyggda och högintressanta inlägg här på SFN (Superseriens framtid) som genererat omfattande diskussioner både här på SFN och i sociala medier.

Sjögrens förslag är att minska antalet lag i högsta serien till sex lag och låta Stockholm, Arlanda och Limhamn ta ett steg ned för att därigenom skapa en riktig Superetta som ett attraktivt steg mellan Superserien och division 1. Syftet är att dessa förändringar ska ge en jämnare Superserie som i sin tur är grunden för öka intresset för sporten generellt.

Responsen på Sjögrens förslag har varit överväldigande. Helt klart är vi många som tycker det är väldigt trist att se rena utskåpningar vecka efter vecka. Frågan är bara vad vi konkret kan göra för att snabbt, gärna redan till säsongen 2015, byta till ett seriesystem som funkar bättre. En svår fråga men kanske kan en möjlig lösning ha hittats i Leo Billgrens badkar.

Viktigt med fokus på många jämna matcher

Mer om Leos badande lite senare. Låt oss först titta på lite på vilka förutsättningar som faktiskt ligger vid handen för att göra en snabb förändring.

I sin artikel presenterade Johan Sjögren intressant statistik som tydligt visade att andelen matcher med stora segermarginaler (vinstmarginal på 30 poäng eller mer) har ökat ju fler lag vi har i serien. Detta är fakta och helt sant. Samtidigt ger det inte hela bilden bara genom att titta på hur många regelrätta utskåpningar det varit under en säsong. En match som slutar 30+ är förstås genomtrist men också en match som slutar med 17 till 29 poängs övervikt åt ena laget är som regel rätt ointressant.

Vad vi istället bör fokusera på är nog att försöka skapa en serie med så många jämna matcher som möjligt. En match som slutar med en score inom en touchdowns marginal (inom 8 poäng) är som regel mycket spännande även om den inte nödvändigtvis är välspelad och matcher som slutar inom två touchdowns marginal (9 till 16 poäng) innehåller oftast en hel del raffel också de.

Tittar man på andelen jämna matcher under olika säsonger blir bilden delvis annorlunda. De två säsongerna med flest riktigt jämna matcher under perioden 2004 till 2014 är faktiskt säsongen 2008 och förstås kanonsäsongen 2012. Både de åren innehöll Superserien sju lag. Säsongen 2009 som innehöll sex lag hade relativt få rena utskåpningar men bjöd inte för den skull på särskilt mycket spänning. Bara 10% av matcherna (det vill säga ynka tre matcher) var riktigt spännande och slutade inom en touchdowns marginal, vilket faktiskt är lika liten andel som säsongen 2013. Säsongen 2010 (som också spelades med sex lag) var inte mycket bättre. Bara fem matcher (17%) slutade inom en touchdowns marginal, vilket tyvärr inte är en större andel spännande matcher än vi haft i år.

Krymper man serien och minskar antalet lag minskar man troligtvis antalet rena utskåpningar men det innebär inte per automatik att man får fler riktigt jämna och spännande matcher som gör att publiken kommer tillbaka. Skillnaden mellan lagen kan fortfarande vara så pass stor att det ändå inte blir spännande möten. Under vissa säsonger tidigare år har ju Carlstad och Stockholm varit i en klass för sig innebärande att alla matcher mot dessa lag egentligen varit spel mot ett mål.

Ovilja bland klubbarna att kliva ner en division

Hur man än tittar på statistiken går det dock inte att komma ifrån att säsongerna 2013 och 2014 har varit de minst sevärda sedan 2010. Det året försvann spänningen delvis på grund av Djurgårdens fenomenalt svåra säsong som innebar många kassa matcher men också för att Carlstad var så fantastiskt bra att man krossade allt motstånd. Dessutom var Stockholm också riktigt bra under våren det året och vann flera storsegrar.

Som Johan Sjögren konstaterat är det helt klart att något bör göras och detta gärna redan till nästa säsong. Av allt att döma verkar det dock osannolikt att Stockholm och Arlanda frivilligt kliver ned. Limhamn tycker förmodligen (och det med all rätt) att de inte fått chansen att etablera sig i Superserien med bara en säsong under bältet, varför de nog gärna vill spela vidare i högsta serien.

Man kan absolut förstå att dessa lag inte frivilligt vill kliva ner. Erfarenheterna av en nationell serie under Superserien är ju inte direkt lysande. Lagen tvingas resa land och rike runt som om de spelade i Superserien men i och med att lagen huserar i en lägre division finns inte samma möjligheter att attrahera spelare och medialt intresse. Av resursskäl skriver ju exempelvis vi på SFN nästan uteslutande om Superserien och detsamma gäller SAFF:s sida www.amerikanskfotboll.com. Klubbarna förväntas satsa mer eller mindre som en Superserieförening men med sämre möjligheter att marknadsföra sig och bygga intresse kring verksamheten. Gamla division 1, som var en nationell serie, kapsejsade 2009 och när den kom tillbaka till i år under namnet Superettan samlar den bara tre lag.

Svårt bygga Superseriemässigt lag i Superettan

Det är också bevisligen väldigt svårt att rent sportsligt bygga ett Superseriemässigt lag genom att spela i en lägre serie. I de åtta kvalmatcher som spelades mellan åren 2008 och 2011 vann Superserielagen sju. Till och med Djurgården som hade en så rutten säsong 2010 lyckades vinna sin kvalmatch mot Ystad det året.

Djurgården är för övrigt enda lag under perioden som lyckats kvala sig upp till Superserien (vinst mot STU 2008). Faktum är att vare sig Örebro eller Uppsala, som idag är etablerade topplag, klarade att kvala sig upp. Örebro förlorade sin kvalmatch mot Arlanda med 28-6 säsongen 2010 men lyftes ändå upp till Superserien 2011. Uppsala fick också spö av Arlanda i kvalet 2011 (27-14) men fick trots det ta steget upp. I båda dessa fall har det ju visat sig att det var helt rätt att låta lagen gå upp. Det är mycket möjligt vi kommer säga detsamma om Limhamn om två år även om de har en tuff debutsäsong i år. För de flesta lag verkar det vara först när man tar steget upp som det verkligen går att forma ett lag och en organisation som håller för Superserien.

Att spela i Superettan är alltså inte särskilt attraktivt och om inte Limhamn, Arlanda och Stockholm tvingas ned i ettan lär de knappast ta steget ned självmant. För att skapa fler jämna matcher till 2015 måste man alltså hitta ett serieformat för Superserien som ger fler jämna matcher och samtidigt på något sätt rymmer dagens nio lag (och förmodligen också Västerås som ett tionde, Roedeers är ju helt klart för bra för att harva i en lägre division).

Ständigt dessa ”toppen-möter-botten” matcher

Det stora problemet med årets spel är förstås den ojämna kvaliteten på lagen. Men en annan starkt bidragande faktor är den illa genomtänkta uppdelningen av konferensgrupperna där man tussat ihop ett topplag, ett mittenlag och ett bottenlag (rankat från säsongen 2013) i varje grupp och låtit dessa mötas i dubbelmöten. Detta har medfört att de fem topplagen upprepade gånger mött de fyra bottenlagen. Av de hittills spelade 37 matcherna har drygt hälften (19 matcher) varit den typen av matcher. Ingen av dessa matcher varit särskilt spännande. 18 av 19 matcher har slutat med 17 poängs marginal eller mer (oftast rejält mycket mer). Bara Limhamn lyckades i senaste matchen mot Örebro hålla ned förlustmarginalen till mindre än 17 poäng.

Matcherna mellan de fem topplagen har varit mer spännande. Mer än hälften av matcherna (55%) har slutat inom två TDs marginal och en dryg fjärdedel (27%) har varit så jämna att slutresultatet landat inom en touchdowns marginal. Problemet är att topplagen inte mötts särskilt ofta. Bara 11 av 37 spelade matcher har varit kamper mellan dessa lag.

Även när de fyra bottenlagen mötts sinsemellan (vilket så här långt bara har skett vid sju tillfällen) har det bjudits på en del spänning. Faktum är att det har varit antingen väldigt jämna eller väldigt ojämna matcher mellan dessa lag. Tre av sju möten (43%) har varit mycket jämna och slutat med liten segermarginal. Övriga fyra matcher (57%) har varit utskåpningar med mer än 30 poängs vinstmarginal.

Lösningen för att skapa fler spännande matcher borde alltså vara att hitta ett format med tio lag i en serie där topplagen i så stor utsträckning som möjligt möter varandra och där de förmodade bottenlagen möter i första hand andra bottenlag.

Heureka – dela upp Superserien i två konferenser!

Kanske hittade Leo Billgren lösningen när han låg i badkaret tidigare i år. Likt en modern Arkimedes rusade han upp ur badbaljan och delade med sig av sin idé på Twitter. Billgrens koncept bygger på att man delar upp dagens Superserielag i två konferenser med de fem topplagen (Carlstad, Tyresö, Örebro, Kristianstad och Uppsala) i den ena och de fyra bottenlagen (STU, Stockholm, Arlanda och Limhamn) samt uppflyttade Västerås i den andra. Lagen spelar dubbelmöten inom den egna konferensen (totalt åtta matcher) samt enkelmöten mot två av de fem lagen i andra konferensen.

Med detta upplägg skulle varje lag precis som idag spela tio grundseriematcher innebärande sammanlagt 50 matcher i serien. 40 av dem spelas inom de båda konferenserna och har därmed potential att kunna bli jämna historier medan de sista 10 däremot riskerar att bli mer ojämna. Dessa tjänar ändå ett syfte. Det ger lagen i B-konferensen en chans att möta riktigt bra motstånd och se hur mycket som fattas dem rent sportsligt samtidigt som det ger vissa marknadsföringsmöjligheter att exempelvis ha svenska mästarna på besök.

Det är heller inte omöjligt att tänka sig att man som B-konferenslag gärna ger sitt yttersta för att trots allt vinna dessa två matcher mot de bättre lagen. En skräll mot A-lagen skulle ställa till en hel del oreda i tabellerna och vara viktigt för såväl självförtroende, status och stämningen i föreningen. Det är en sak att vara taggad för tuffast tänkbara motstånd två gånger under en säsong jämfört med att behöva ställas mot den typen av lag var och varannan vecka.

Slutspel med lag från båda konferenserna samt en kvalmatch

I Billgrens orginalförslag skulle Lag 1-4 i A-konferensen samt Lag 1-2 i B-konferensen gå till slutspel där de båda topplagen i A-gruppen står över kvartsfinalomgången. Kanske skulle man dock justera Billgrens förslag i den delen och istället låta samtliga fem lag i A-konferensen gå vidare till slutspel och bara vinnaren i B-konferensen, detta eftersom det med två lag från B-konferensen riskerar att bli två förutsägbara kvartsfinaler. Det kan också ifrågasättas om det är rimligt att Lag 5 i A-gruppen, som med klar sannolikhet rent faktiskt är bättre än lagen i B-gruppen, ska lämnas utanför slutspelet.

Att samtliga lag i A-gruppen går vidare känns kanske inte helt fräscht men det torde ändå finnas klara incitament till att försöka hamna så högt upp i tabellen som möjligt. Lagen 1 och 2 står över första slutspelsomgången och får hemmamatch i semifinalerna. Lag 3 får hemmamatch i kvartsfinalen och får där möta vinnaren i B-konferensen vilket borde vara en lättare väg till semi och därmed eftersträvansvärt. Lag 4 får hemmaplan i kvartsfinalen mot Lag 5 vilket också måste ses som en klar fördel.

Vidare skulle man kunna tänka sig att förlorarlagen i kvartsfinalerna möts i en match som avgör vilket av dessa lag som spelar i A-konferensen nästkommande säsong och vilket lag som spelar i B-konferensen. Denna match, som i realiteten är en kvalmatch, skulle kunna spelas samma helg som semifinalerna.

Rent praktiskt skulle detta upplägg ge en Superetta inom ramen för Superserien men i och med att lagen i B-konferensen har två matcher mot topplagen och trots allt har chansen att ta sig hela vägen till SM-guld kan det forfarande kallas för en sammanhållen Superserie. Kanske kunde detta vara en lösning som alla klubbar skulle kunna acceptera?

Möjliga invändningar om komplicerat system och transportsträcka

Givetvis kan man resa invändningar mot seriesystemet som skisserats ovan. Vid en första anblick kan naturligtvis serieupplägget upplevas som komplicerat för den som inte är insatt i vår sport. Jag tror dock inte att detta är ett speciellt stort problem. I NFL finns ett ganska komplicerat om än fullt logiskt system för att ta fram spelschema som bygger på konferensindelning och föregående års resultat. Jag tror att den stora majoriteten av alla som följer NFL (både i USA och i Sverige) inte har exakt koll på hur den mekanismen fungerar och egentligen inte bryr sig nämnvärt. Man ser spelschemat inför säsongen och accepterar det som det är. Detsamma gäller hockeyns kval till vad som tidigare hette Elitserien. Detta kval har ofta varit otroligt komplext med playoffs i olika steg. Publiken har ändå köpt systemet eftersom det bjudits på många spännande måste-matcher. Jag tror inte Billgrens konferensförslag är så komplicerat att det inte går att förklara relativt smärtfritt för media och andra som bara sporadiskt besöker sporten.

Om samtliga lag i A-konferensen skulle gå till slutspel kan det absolut uppfattas som att grundserien bara är en transportsträcka mot slutspelet. Det kommer fortfarande att vara viktigt vilken placering man får i konferensen men visst riskerar grundserien att uppfattas som en lunk. Ett alternativ skulle förstås kunna vara att köra på Billgrens orginallösning att bara Lag 1-4 från A-gruppen går vidare tillsammans med Lag 1-2 i B-gruppen. Samtidigt kan man ju redan idag prata om grundserien som en transportsträcka för flera av topplagen. För lag som Carlstad och Tyresö har det ju under flera år varit en rätt smärtfri resa genom grundserien till slutspel. I det avseendet skulle det inte bli någon avgörande skillnad mot hur det ser ut idag.

En annan möjlig invändning skulle kunna vara att det även fortsatt saknas ett mellansteg för ambitiösa lag längre ned i seriesystemet och Superserien. Detta är sant men i realiteten finns inga lag som håller den nivån idag givet att Västerås bereds plats i toppen. Göteborg har ju visat sig vara i bästa fall marginellt bättre än övriga lag i västra (man har ju faktiskt förlorat matcher mot såväl Borås som LIdköping) och detsamma gäller för Gävle som spelat helt jämnt mot Djurgården och Nyköping. Vi har stora problem med fotbollen under Superserien med stora skillnader mellan lagen. Men idagsläget finns det alldeles för få lag för ett mellansteg mellan Superserien och den lägre divisionen såvida man inte tvingar ned några av Superserielagen. Man kan absolut införa en kvalmatch också mellan sista laget i B-konferensen och årets bästa division 1 lag men det är nog först när vi har ett rejält underlag med klubbar i spel i division 1 som vi på allvar kan börja diskutera hur steget mellan serierna bäst kan överbryggas.

Mindre rättframt men enklare att införa?

Det går alltså att resa invändningar mot Billgrens badkarssystem. Det är inte lika rättframt och intuitivt som den lösning Johan Sjögren presenterade tidigare i veckan. Men medan Sjögrens förslag kan bli svårt och plågsamt att genomföra redan till 2015, skulle det kanske gå enklare att implementera Billgrens variant som i praktiken ger ett liknande utfall som det Sjögren efterlyst. Vi ska naturligtvis spela färdigt årets säsong först men därefter är det bara att hoppas att det blir en seriös diskussion om hur Superserien kan förbättras till 2015. Som Sjögren skrev i måndags, det hastar.